Alltings början

Efter att jag fått min förste son kände jag att min kropp inte var ok. Jag tog upp det med min barnmorska på efterkontrollen.

"Ge det tid" sa hon, "Alla här i väst förväntar sig att vara den samma efter några månader". Värsta bästa barnmorskan hade jag, oerhört erfaren, på gränsen till pension, och en kvinna som arbetat i många år som barnmorska i fattiga förhållanden i Afrika. Under hela tiden av graviditeten var hon ett oerhört stöd och även efteråt då allt gått åt skogen - bortsett från att min son var en stadig och i allt väsentligt frisk produkt av mina vedermödor.

Så jag gav min kropp tid. Kejsarsnittet fick läka men kroppen... var liksom inte ok. Jag var otränad innan min graviditet, och bortsett från lite spinningpass och grupphoppuppåner var jag rätt otränad, men så instabil, på något odefinierbart sätt efteråt. Sökte efter ytterligare ett halvår upp barnmorskemottagningen och försökte förklara, försökte visa, vad jag ansåg vara en för mig trasig mage. Nånstans därinne i floffet visste jag att något var FEL.
Min barnmorska hade slutat och haggan som ersatt henne var... en hagga. Inte bara av anledningen att hon fräste åt mig att musklerna separeras och att man ska göra sin sjukgymnastik. Och jag gjorde den.

När lillen var ett år så knakade det till i ryggen när jag lyfte honom ur vagnen. Tre veckors sjukskrivning. Ryggträning. Sa till läkaren att magen också var knas. Hon tittade på den, frågade hur gammal sonen var, och sade att det blir bättre med tiden, heeelt normalt.
När man blir medveten om sina muskler i ryggen blir man också medveten om sina magmuskler, om "korsetten". Pratade med folk som sa att delade magmuskler, det var ju barnmorskorna bra på. Lyssnade. Tog upp det med barnmorskan.

"Du kan inte förvänta dig att få tillbaks samma kropp som innan du fick barn" sade hon.
Jag invände att jag inte förväntade mig det, men att mina muskler de facto var paj, trasiga, kassa, icke-fungerande. Vad hon sedan sade har följt med mig i åtta år nu...
"Du har fått en frisk och fin pojke. Du har fått ett visitkort från det. Utseendet förändras och man får acceptera att kroppen förändras"
Jag blev sur. Att sätta min kassa mage som någon slags betalningsmedel för min friske son??? Så jag opponerade mig.
"Om jag vore man" sade jag, "skulle jag opereras för det här då"
Frågan var provokativ. Jag ville bara få henne att tänka till. Jag trodde inte att hon skulle ha ett svar, men det hade hon.
"Ja" sade hon, med självklarhet.  "DET ÄR INTE NORMALT ATT EN MAN FÅR DIASTAS"

Jag var så arg. Den arrogans som uppvisades från en yrkesgrupp som borde vara fokuserad på kvinnors kroppar, kvinnors hälsa, slog mig rätt på käften. Och jag gav upp.

Åren gick. En rad missfall gjorde att jag liksom slutade bry mig om min trasiga mage. Ryggen värkte alltid, korta sjukskrivningar. Alltid ont i axlarna för att OM jag drar upp axlarna får ryggen lite stöd. Padam, sade det, så fick jag problem med axel- och arm, lite finfina hjälpmedel till min arbetsplats för avlastning. Vikten kröp uppåt, vem bryr sig om den när unge efter unge ramlar ur en och man har ont jämt och överallt?

Graviditet #2 kom. Fysiskt sett en barnlek i jämförelse med ettan, psykiskt sett ett helvete. Det enda riktiga problemet var att naveln gjorde fruuuuktansvärt ont från femte månaden och framåt - bortsett från småblödningar som var mer psykiskt ansträngande.

Fick son #2. Och var sååååå lycklig! Visst var magen instabil och visst gjorde naveln fortfarande ont, men vis av tidigare skada visste jag ju vad DET var. Ett "visitkort", något normalt för oss kvinnor.

När lillen var ett och ett halvt år dog min mor. Det var en väckarklocka för mig. Mamma var en sådan där människa som GJORDE och LEVDE. Och så bara dog hon utan att ha haft möjligheten att göra allt och leva till fullo. Jag tittade ner på min kropp som fått bmi 25 och tänkte på vem jag var och vad jag VILLE vara. Jag ville inte vara den jag såg i spegeln. Jag VAR inte den jag såg i spegeln! Så jag började träna, inga meningslösa hoppuppåner eller cykla i grupp, utan sådant jag tyckte var roligt. Från barnsben har jag varit en människa som älskar att avända min kropp, snabbt, till att trixa med.

Jag började träna karate, för att det kändes mer åldersadekvat än mma och/eller thaiboxning. De som tränat karate vet att en del av träningen sker enligt rituella mönster, mer eller mindre, beroende på vilken sorts form av karate man tränar. Jag valde en av de mest rituella. Det gick bra, mycket bra, så länge vi talar vighet och råstyrka - MEN core är en väsentlig del av träningsformen. Jag var dels inte stabil nog, dels fanns det moment i rörelserna där jag helt saknade kraft och till sist - om jag får ett slag i mitten av buken så finns där inga muskler. På riktigt. Fyra centimeter från bröstbenet och ned till naveln är ett hål. Jag fick sluta efter gult bälte, det gick inte.

Jag återupptog gymnastik efter 20 års frånvaro, i en nybörjargrupp för vuxna. Jag var helt klart äldst i gruppen, men tänkte att jag SKITER i det - jag har saknat volter och handstands! Och det var så roligt!!!! Men åter igen, när nivån höjdes från basala hjulningar, kullerbyttor, handstands och luftvolter satte coren stopp. Jag var fast beslutsam om att jag skulle klara av att på något sätt skulle kunna arbeta mig runt mina begränsningar. Diastas visste jag mycket väl vad det var vid det här laget. Jag hade övervägt plastikoperation och läst på. Diastas anses på de flesta siter vara ett kosmetiskt problem. Jag hade läst bloggar där kvinnor kämpat i åratal med att få operation via landstinget men inte fått någon hjälp, någon som hade lyckats, många som gått till en privat kirurg. Jag hade läst de kvinnliga "mammahatarbloggarna" som jag kallar dem. Snusförnuftiga kvinnor som rackar ner på andra för att de inte föder naturligt, ammar, genom träning får tillbaks sina kroppar ELLER vägrar acceptera att kroppen blivit förstörd av de gudsgåvor vi fått. (Ett sådant fruktansvärt kvinnoförakt och en sådan brist på empati dessa brudar uppvisar! Bry er aldrig, aldrig, ALDRIG om dem! De må vara naturliga jordemödrar, men vi andra mammor gör så gott vi kan och bryr oss om våra barn och deras hälsa i lika hög mån!) Jag hade läst en del medicinsk litteratur om området. Och oavsett VAR jag läste så VAR fokus på utseendet. Vissa bloggtjejer, framförallt de som tidigare bloggat om träning, skrev om funktionsnedsättningarna, men de pratade minst lika mycket, eller mer, om de estetiska aspekterna. Det var jobbigt att se ut som man var i sjätte månaden om man hade ätit en smörgås, och som om man vore i fjärde om man späkt sig för att komma i en tight klänning. De medicinska rapporterna talade också mest om estetik, utom vad gällde bukplastik för föredetta feta. Där poängterades att överskottshud fysiskt kunde utgöra problem, med ryggont, eksem och svamp. Och så någon liten passus om att ihopsydda magmuskler kunde stabilisera magkorsetten. Min påläsning i ämnet hade fått mig övertygad om att det främst VAR ett estetiskt problem, och att man därmed MÅSTE kunna få en funktionell core även med sin skada? Och eftersom jag faktiskt inte hade några estetiska problem direkt så fattade jag att det var helt uteslutet att gå till läkaren. Och även om jag skulle gå dit så är en full bukplastik en jättestor operation, grymt smärtsam, och den efterlämnar stora, fula ärr. Jag är läkarrädd och ärrfobiker. För mig var en operation inget alternativ.


Att gå upp i brygga var inga problem. Jag har alltid gjort snygga bryggor - även nu. Bortsett från den klump av tarmar som pressades upp genom de delade magmusklerna, då... Det känns ju lite obehagligt men gör inte ont. Problemet kommer därefter, när man ska gå upp till handstand och ner igen. Jag kunde få upp benet i nittio grader, no probs, men efter det var det helt kraftlöst i tio centimeter. Med en kraftig knyck kunde jag komma över den tröskeln, men då tappade jag balansen. Att gå NER i brygga... Visst kunde jag komma ner, men inte fan GICK jag - jag föll. Att gå upp till handstand från stillastående funkade inte heller. Jag måste sparka ifrån med kraft för att komma förbi de där retliga centimetrarna utan kraft, och när jag gjorde det så var rörelsen för hastig, jag förlorade balansen. Så jag fick förnedra mig med ständig passning eller att gå upp mot vägg. När vi sedan skulle gå upp med samlade ben var det bara att ge upp. Men jag fortsatte, tänkte att det MÅSTE finnas en teknisk väg runt. Och så kom flickisträningen. Yeeey flickisar!!! Det roligaste av alla gymnastikövningar! Och visst kände jag att jag var instabil, men nu jäklar! Var det något jag skulle sätta var det flickisarna. Jag bortsåg från att jag inte hade styrkan och stödet i coren. Det handlade, i mina ögon, om att skapa en teknisk balans från sidorna istället för centrum av coren, tänkte jag, och körde på. BAM! Ryggen smällde och jag var sjukskriven i en vecka, och hade ont i en månad. Och fick sluta med gymnastiken.

Jag ville ju fortsätta med att använda min kropp funktionellt och försökte hitta former för det där det fanns ett yttre stöd och halkade på så sätt in på aerial hoop, silks, pole dance och hoop dance. Det funkade bättre, bortsett från att jag aldrig kunde komma upp i ringen eller på stången med snygga mounts, utan fick knixa mig upp med samma teknik som jag använder för handstands. I advanced pole är corestyrka a och o, men det fanns många saker jag kunde göra och jag försökte fortfarande att komma runt det jag INTE kunde göra med teknik.

Vid det här laget var jag SMAL, för smal. På ett halvår hade jag gått från bmi 25 till 18,5, och jag var bara muskler. Och skinn. Vackert var det inte, för huden hängde i drivor över mina muskler. För min del var det ett estetiskt problem. Jag räknade iskallt med att min kropp efter något år eller två skulle fatta vad som gällde, anpassa sig och att jag skulle gå upp igen. Jag körde på. De enda fysiska problem jag fick av min undervikt trodde jag var mitt håravfall - men det löste jag genom att klippa av mitt långa hår och bli korthårig. Och jag fortsatte belasta kroppen med samma hårda träning. Jag åt ju hälsosamt och jag hade ju ROLIGT! Hår växer ut.

Oj! Så många ord att inleda en blogg om vägen till en diastaskorrigering! Och jag låter som en sinnessjuk träningsnarkoman! Men det finns en point i allt det här - jag lovar!

Ungefär två år efter att jag börjat träna - och gå ner i vikt - började kroppen att normalisera sig. Jag gick upp i vikt utan att ändra något och hamnade på bmi 20 och med hälsosam fettprocent. Lite höftfett, och lite mer boobs, tillräckligt för att fylla en a-kupa. Och så fick jag en dag fruktansvärt ont i ena bröstet och flytningar från bröstvårtan. Caaaaancer! vrålade mitt inre och jag var hos läkaren snabbare än kvickt.

Dr Gert kände igenom bröstet, men kunde inte hitta något. Mammografi. Biopsi. Ingenting. Vid sista besöket låg jag tårögd med bar överkropp och dr Gert sade att man nu uteslutit cancer. Mina besvär var relaterade till en trång mjölkgång och hormoner. Den tidigare undervikten hade resulterat i hormonell obalans och jag kunde jämföra det med hur det var i puberteten. Jippie! tänkte jag och reste mig rakt från britsen utan att använda händerna. Dr Gert stannade upp och tittade på den triangel av inkråm som trängde upp i buken och bad mig lägga mig ner igen.

"Du har ett väldigt stort epigastricabråck" sade han. "Det måste du åtgärda"

Wtf???

"Är det det som gör mig så instabil" frågade jag.
"Förmodligen" sade han. "Men det är lätt fixat, man lägger ett snitt i buken, lägger nät och så blir det bra. Men det finns risk för inklämning, så det måste göras. Det är ovanligt stort"


Jag var på sällsynt gott humör när jag gick därifrån. Ingen cancer! Ett ärr på mittlinjen som skulle fixa min instabilitet! Oooh ett sådant billigt pris att betala för en fungerande kropp!!!

Några dagar därefter kom jag på att jag ju misstänkt att jag hade ett bråck i ljumsken, för ungefär ett år tidigare hade en knöl poppat upp. Den gjorde inte ONT, men ömmade ibland, och mitt ben värkte efter att jag varit ute på mina löprundor, men, tänkte jag, om diastasen var att anse som ett estetiskt problem trots de besvär som det gav, var en knöl iljumsken en ännu mindre petitess. Nu ringde jag i alla fall till dr Gert och informerade honom om knölens existens.
"Visa den för kirurgen när du är där" sade dr Gert.

Efter två månader fick jag tid hos kirurgen och undersöktes av dr Död. På riktigt en av de mest smärtsamma undersökningar jag varit med om! Dr Död stack bokstavligen in halva sin hand, ner till knogarna, i min navel. Hans pekfinger stacks rätt in i min ljumske, och alla handens fingrar fördes in under min bröstkorg. Han var trevlig och tillmötesgående, men oerhört hårdhänt, och han kunde inte låta bli att visa irritation när jag inte förmådde att slappna av när han hade sin hand inne i min buk.

"Du har epigastrica- navel- och femoralbråck" konstaterade han. Och berättade att mitt kejsarsnittsärr omöjliggjorde titthålsoperation, så han skulle skära upp min ljumske och lägga nät så snart som möjligt, för femoralbråck är inte att leka med, i synnerhet inte mitt. Träningsförbud rådde fram till operation.

"Magen då" pep jag. Mitt PROBLEM.

"Det är inte lika allvarligt" sade dr Död. "Vi kommer att fixa det när din ljumske läkt". Och jag frågade den självklara frågan om man då skulle sy ihop musklerna. Dr Död tittade på mig, helt oförstående.
"Vi sysslar inte med plastikkirurgi" sade han.
"Men" pep jag, "dr Gert sade att en operation skulle återställa stabiliteten"
Dr Död förklarade att diastas i första hand var ett estetiskt problem. Jag invände att jag saknade funktionsförmåga. Han frågade i vilka sammanhang. Och jag berättade det jag berättat ovan. Jag sade inget om de där småsakerna som att alltid gå med uppdragna axlar och insugen mage för att stödja ryggen. Jag sade inget om att parera magen när katten hoppar upp på en i tv-soffan eller om att man får ont i magen efter en större måltid. Eller att jag brukar roa mina barn med att titta på mina tarmrörelser när jag ligger på rygg, och att de ibland får känna på "ormen", eller att jag märkt att minmake har svårt för att se och ta på min nakna mage, vilket påverkar vårt samliv. Allt det där är ju självklarheter. Jag gick på om mina funktionshinder, hur jag inte kunde gå upp och ner i brygga, att jag varit tvungen att avsluta karaten, att jag inte kunde göra mounts. Konkreta saker som påvisar en faktisk funktionsnedsättning.

Dr Död tittade på mig och då kunde jag höra mig själv genom hans öron. Vilken 43åring kan göra flickisar? Spelar det någon roll för en 43åring att inte kunna få en spark i magen? Gnällig lyxkonsumtionskärring som de senaste åtta åren levt ett tillräckligt funktionellt liv.
"En bukplastik är just en plastik" sade han. "Vi kommer att laga dina bråck"

Vilket ju var helt i enlighet med vad jag innerst inne förväntat mig.

Jag hade inget som helst förtroende för dr Död. Det handlade inte om att han inte tänkte sy ihop mina muskler utan om hans hårdhänta behandling av mig. Så när jag kom hem satte jag mig ochkollade igenom de privata alternativen. Plastikkirurgin sysslar med sina bukplastiker och man kan få bråck åtgärdade då också, men såvitt jag kunde se var det INGEN som gjorde ett vertikalt snitt, satte nät och sedan sydde ihop musklerna, alla gjorde horisontella snitt vid bikinilinjen, sträckte hud, konstruerade navlar... I mina ögon oerhört stora operationer - och DYRA. Och jag tänkte att dr Död ju har rätt. Jag hade levt med min funktionsnedsättning i åtta år och det spelar väl ingen roll, egentligen, om man inte kan göra roliga saker. Folk lever i rullstol. De kan inte heller göra handstands med samlade ben.Att jag skulle genomgå två operationer, däremot... och de fula ärren. Näe. Jag var inte någon glad lärka.

 Och DÅ kickade vårdgarantin in och jag mötte dr F!