Den förunderliga dr F och hans mirakel

"Men kan du inte FRÅGA honom" undrade väninnan när vi pratade om min förestående operation.
"Ääääh" sade jag, "Det är en helt annan operation. Mycket större" och så beskrev jag vad dr F skulle göra och hur en stor bukplastik gick till. "Men" sade jag sedan, "Jag FATTAR inte varför man inte kan sy ihop musklerna från ett vertikalt snitt. Det borde vara görbart och snällare mot kroppen". Sedan hamnade jag, som sytt en del i mina dagar, OCH sett När lammen tystnar flera gånger i något resonemang om att man borde kunna lösa överskottshud då också. "Men" avslutade jag med, "Du vet hur jag är. Jag kommer att vara paralyserad av skräck och inte kunna säga emot om han misstar mig för nån som ska amputera huvudet"

Den 5 augusti var det dags.

Skillnaden mellan de enorma Östra- eller Sahlgrenskakomplexen och Kungsbackas lilla sjukhus är enorm. Ett sjukhus kan aldrig vara mysigt, så mycket är säkert, men Kungsbacka sjukhus är väl det närmsta ett sjukhus kan komma. Sköterskan som tog emot mig var rar, och synen av mig själv i spegeln när jag fått på mig sjukhuskläderna fick mig att skratta så mycket att jag glömde få panik. När sköterskan dessutom glatt konstaterade att det skulle bli värre, eftersom jag skulle få en mössa och termosstrumpor så var det med lätta steg jag gick till min anvisade säng. Personalens fantastiska bemötande gjorde att de kunde sätta nålarna i armarna utan att jag började gråta och jag kände mig... nästan till freds?

Preop-salen, som sedan visade sig även vara uppvak, var gigantisk. Jag hade säng 14, och jag vet inte om det var den sista sängen i salen, eller om det var den första i min rad, men att ligga i en sådan sal istället för ett sådant där fyr- till sexbäddsrum som finns på Östra/Sahlgrenska kändes så mycket bättre. Visserligen hörde man lite för mycket om människorna i sängarna runt omkring, men ändå.

Och så kom han... Dr F!

Dr F bad mig knäppa upp min sjukhussärk för att inspektera och markera. Jag gjorde det. Han tittade på min mage i fem sekunder och sade:
"Men du har ju kommit för fel operation"

Och så sade han att han trott att han skulle göra en omfattande epigastrika/navel/femoralbråcksoperation, men det här var ju en diastas som skulle korrigeras.

Wtf?

"Det är i och för sig rätt lätt gjort" sade han, "vi lägger ett vertikalt snitt, lägger nät över bråcken och syr ihop musklerna, men det är en större operation och jag har inte den tiden idag tror jag" och såg fundersam ut. Pillade lite på min mage, och kände med mjuka händer inne i buken. Och sade sedan att han skulle greja femoralbråcket och att vi skulle prata efteråt.

Även inne i operationssalen kunde jag på grund av den fantastiska atmosfär personalen förmedlade hålla mig lugn. Jag har sövts många gånger förr, alltid med full panikångest. Nu höll personalen mig, kanske inte LÅNGT, men över ytan. Jag hann reflektera över det innan jag somnade. Ingen dödsångest!

"Om en minut sover du" sade narkosläkaren.
"Lovar du" frågade jag och tappade hysteriskt med pekfingernageln mot sängkanten. Klickklickklickklick
"Jag lovar"
"Och jag vaknar, hoppas jag"
"Du vaknar"
Klickklickklickklick - hur lång är en minut? Klickklickklickklick.. Sedan vaknade jag.

Hög som en skyskrapa. Den där relativt lugna känslan jag haft i kroppen innan jag sövdes hade förvandlats till ett ickerelativt lugn. Sköterskan kom och pratade med mig, jag svarade, hon sade att jag var förvånansvärt pigg, och jag fick veta att operationen tagit längre tid än förväntat, trots att den ju blivit mindre än förväntat. Dr F skulle komma och prata med mig, och jag skulle få åka hem minst tre timmar senare. Ville jag ha dricka? Kaffet och mackan borde jag vänta en stund med.

Jag fick nästan känslan att vara på ett spa. Fast med bandage och en underliggande smärta, men ändå. Sköterskan fixade fram skvallertidningar när jag inte orkade koncentrera mig på min bok. Glaset fylldes på när det var tomt. Erbjudandet om kaffe och smörgås kom en gång i kvarten fram tills att jag sade ja tack.

Och så kom dr F. Dr F berättade att operationen gått bra, det sitter nu ett nät i min ljumske som kommer att absorberas med tiden. Det som hade ställt till saker och ting var bråckets storlek, eller brist på storlek. Dr F hade inte hittat något bråck, utan en kraftig försvagning som förmodligen skulle leda till ett bråck. Dr Död hade ju emellertid uppgivit att han lokaliserat ett två cm stort bråck i min ljumske, och att bråcket var femoralt. Dr F var ju tvungen att se till att han inte missat detta bråck.

"Du skämtar" sade jag, "Du menar att jag, med min läkarrädsla, kommer hit och ska opereras för en sak, opereras på ett helt annat sätt OCH det är i onödan" Och så började jag skratta halvt hysteriskt.
"Det är inget dåligt" sade dr F. Och förklarade att operationen kanske inte var nödvändig nu, men att min ljumske skulle bli starkare och att jag skulle slippa tyngdkänsla och smärtor vid och efter träning. "Elitidrottare gör den här operationen" sade han.

Sedan började han prata om min diastas.

Han började med att säga att sjukvården saknar kunskap på området, men att saker börjar förändras. Han förklarade vad diastasis recti är, och varför man får det. Och han började rada upp de kroppsliga problem som det ger.
Bråck - det finns ju inga muskler som håller emot när tarmarns pressas mot bukhinnan
Ryggont
Axelvärk
känslighet mot stötar och slag, eftersom buken saknar skydd
oförmåga att utföra vissa rörelser
Magsmärta efter måltid

och vid varje punkt nickade jag frenetiskt och sade "preciiiiiis".

Han pratade om de estetiska problemen.
"Det har jag inga" sade jag, "Jag vill bara fungera. Och det var DET jag sade till dr Gert och det var det jag försökte säga till dr Dö... till läkaren på Sahlgrenska"
"Vi löser det" sade dr F. Och beskrev de tre metoder som kunde användas. Han började med den klassiska plastikkirurgiska metoden. Ett snitt läggs horisontellt från höft till höft. Huden lossas upp till bröstbenet, nät läggs över bråcken, musklerna sys ihop. Sedan dras huden nedåt och spänns. Eftersom naveln då flyttas tar man bort den. I mitt fall, där det inte finns särskilt mycket överskottshud, trodde dr F att man skulle få göra ett T-snitt, det vill säga att borttagandet av min navel skulle resultera i att jag skulle få ett vertikalt ärr som gick in i det horisontella snittet,
. Sedan konstrueras en ny navel på rätt plats. Fördelarna är ett ärr som kan döljas med byxor, även om mitt kejsarsnittsärr sitter så långt upp så att detta nya horisontella ärr också skulle komma ovanligt högt. Nackdelen är att det är en mycket stor operation med en lång rehabilitering, upp till ett halvår.

Andra alternativet var det han talat om innan jag sövdes. Ett vertikalt snitt i mittlinjen, ner till naveln. Inläggning av nät och sammanfogande av musklerna. Även vid denna operation kunde en viss mängd överskottshud tas bort.
"Som i När lammen tystnar" frågade jag. Han skrattade.
"Precis som i När lammen tystnar" sade han glatt. Och jag tänkte att jag nog fan inte är så dum som jag ser ut...
Fördel med denna operation: mycket mindre omfattande. Nackdel: ärret och eventuell överskottshud under naveln, samt den långa återhämtningstiden, upp till ett halvår.

Tredje metoden: titthålsoperation. På ungefär samma sätt som man gör en gastric bypass drar man ihop muskelhinnan mellan magmusklerna och häftar samman den så att en "påse" bildas av den uttänjda delen. Fördel: minimala ärr, liten påverkan på kroppen och snabbare återhämtning. Nackdel: ingen överskottshud tas bort, klippsen stannar kvar i kroppen och styrkan är inte riktigt lika stor. Eftersom det handlade om att minska mellanrummet på mina muskler med sex centimeter, och med det hudöverskott jag redan har som naturlig följd av mina graviditeter samt min fysiska aktivitet.... Mr Laproskopi himself tvivlade, det kunde jag se.

"Du är inte mentalt kapabel till att ta något beslut nu" sade dr F
"Nä" sade jag glatt, jag är hög som ett hus"
"Just det" sade dr F. "Men jag ringer dig och så bestämmer vi då"
"Meeen" pep jag som kommit på något, "Jag är i Halland nu, jag bor i Västra Götaland"
"Det löser sig" sade dr F.

Den 25e ska dr F ringa till lig, och jag hoppas att det löser sig. För min del är valet av operation självklart. Jag väljer dörr #2.