"Men kan du inte FRÅGA honom" undrade väninnan när vi pratade om min förestående operation.
"Ääääh" sade jag, "Det är en helt annan operation. Mycket större" och så beskrev jag vad dr F skulle göra och hur en stor bukplastik gick till. "Men" sade jag sedan, "Jag FATTAR inte varför man inte kan sy ihop musklerna från ett vertikalt snitt. Det borde vara görbart och snällare mot kroppen". Sedan hamnade jag, som sytt en del i mina dagar, OCH sett När lammen tystnar flera gånger i något resonemang om att man borde kunna lösa överskottshud då också. "Men" avslutade jag med, "Du vet hur jag är. Jag kommer att vara paralyserad av skräck och inte kunna säga emot om han misstar mig för nån som ska amputera huvudet"
Den 5 augusti var det dags.
Skillnaden mellan de enorma Östra- eller Sahlgrenskakomplexen och Kungsbackas lilla sjukhus är enorm. Ett sjukhus kan aldrig vara mysigt, så mycket är säkert, men Kungsbacka sjukhus är väl det närmsta ett sjukhus kan komma. Sköterskan som tog emot mig var rar, och synen av mig själv i spegeln när jag fått på mig sjukhuskläderna fick mig att skratta så mycket att jag glömde få panik. När sköterskan dessutom glatt konstaterade att det skulle bli värre, eftersom jag skulle få en mössa och termosstrumpor så var det med lätta steg jag gick till min anvisade säng. Personalens fantastiska bemötande gjorde att de kunde sätta nålarna i armarna utan att jag började gråta och jag kände mig... nästan till freds?
Preop-salen, som sedan visade sig även vara uppvak, var gigantisk. Jag hade säng 14, och jag vet inte om det var den sista sängen i salen, eller om det var den första i min rad, men att ligga i en sådan sal istället för ett sådant där fyr- till sexbäddsrum som finns på Östra/Sahlgrenska kändes så mycket bättre. Visserligen hörde man lite för mycket om människorna i sängarna runt omkring, men ändå.
Och så kom han... Dr F!
Dr F bad mig knäppa upp min sjukhussärk för att inspektera och markera. Jag gjorde det. Han tittade på min mage i fem sekunder och sade:
"Men du har ju kommit för fel operation"
Och så sade han att han trott att han skulle göra en omfattande epigastrika/navel/femoralbråcksoperation, men det här var ju en diastas som skulle korrigeras.
Wtf?
"Det är i och för sig rätt lätt gjort" sade han, "vi lägger ett vertikalt snitt, lägger nät över bråcken och syr ihop musklerna, men det är en större operation och jag har inte den tiden idag tror jag" och såg fundersam ut. Pillade lite på min mage, och kände med mjuka händer inne i buken. Och sade sedan att han skulle greja femoralbråcket och att vi skulle prata efteråt.
Även inne i operationssalen kunde jag på grund av den fantastiska atmosfär personalen förmedlade hålla mig lugn. Jag har sövts många gånger förr, alltid med full panikångest. Nu höll personalen mig, kanske inte LÅNGT, men över ytan. Jag hann reflektera över det innan jag somnade. Ingen dödsångest!
"Om en minut sover du" sade narkosläkaren.
"Lovar du" frågade jag och tappade hysteriskt med pekfingernageln mot sängkanten. Klickklickklickklick
"Jag lovar"
"Och jag vaknar, hoppas jag"
"Du vaknar"
Klickklickklickklick - hur lång är en minut? Klickklickklickklick.. Sedan vaknade jag.
Hög som en skyskrapa. Den där relativt lugna känslan jag haft i kroppen innan jag sövdes hade förvandlats till ett ickerelativt lugn. Sköterskan kom och pratade med mig, jag svarade, hon sade att jag var förvånansvärt pigg, och jag fick veta att operationen tagit längre tid än förväntat, trots att den ju blivit mindre än förväntat. Dr F skulle komma och prata med mig, och jag skulle få åka hem minst tre timmar senare. Ville jag ha dricka? Kaffet och mackan borde jag vänta en stund med.
Jag fick nästan känslan att vara på ett spa. Fast med bandage och en underliggande smärta, men ändå. Sköterskan fixade fram skvallertidningar när jag inte orkade koncentrera mig på min bok. Glaset fylldes på när det var tomt. Erbjudandet om kaffe och smörgås kom en gång i kvarten fram tills att jag sade ja tack.
Och så kom dr F. Dr F berättade att operationen gått bra, det sitter nu ett nät i min ljumske som kommer att absorberas med tiden. Det som hade ställt till saker och ting var bråckets storlek, eller brist på storlek. Dr F hade inte hittat något bråck, utan en kraftig försvagning som förmodligen skulle leda till ett bråck. Dr Död hade ju emellertid uppgivit att han lokaliserat ett två cm stort bråck i min ljumske, och att bråcket var femoralt. Dr F var ju tvungen att se till att han inte missat detta bråck.
"Du skämtar" sade jag, "Du menar att jag, med min läkarrädsla, kommer hit och ska opereras för en sak, opereras på ett helt annat sätt OCH det är i onödan" Och så började jag skratta halvt hysteriskt.
"Det är inget dåligt" sade dr F. Och förklarade att operationen kanske inte var nödvändig nu, men att min ljumske skulle bli starkare och att jag skulle slippa tyngdkänsla och smärtor vid och efter träning. "Elitidrottare gör den här operationen" sade han.
Sedan började han prata om min diastas.
Han började med att säga att sjukvården saknar kunskap på området, men att saker börjar förändras. Han förklarade vad diastasis recti är, och varför man får det. Och han började rada upp de kroppsliga problem som det ger.
Bråck - det finns ju inga muskler som håller emot när tarmarns pressas mot bukhinnan
Ryggont
Axelvärk
känslighet mot stötar och slag, eftersom buken saknar skydd
oförmåga att utföra vissa rörelser
Magsmärta efter måltid
och vid varje punkt nickade jag frenetiskt och sade "preciiiiiis".
Han pratade om de estetiska problemen.
"Det har jag inga" sade jag, "Jag vill bara fungera. Och det var DET jag sade till dr Gert och det var det jag försökte säga till dr Dö... till läkaren på Sahlgrenska"
"Vi löser det" sade dr F. Och beskrev de tre metoder som kunde användas. Han började med den klassiska plastikkirurgiska metoden. Ett snitt läggs horisontellt från höft till höft. Huden lossas upp till bröstbenet, nät läggs över bråcken, musklerna sys ihop. Sedan dras huden nedåt och spänns. Eftersom naveln då flyttas tar man bort den. I mitt fall, där det inte finns särskilt mycket överskottshud, trodde dr F att man skulle få göra ett T-snitt, det vill säga att borttagandet av min navel skulle resultera i att jag skulle få ett vertikalt ärr som gick in i det horisontella snittet,
. Sedan konstrueras en ny navel på rätt plats. Fördelarna är ett ärr som kan döljas med byxor, även om mitt kejsarsnittsärr sitter så långt upp så att detta nya horisontella ärr också skulle komma ovanligt högt. Nackdelen är att det är en mycket stor operation med en lång rehabilitering, upp till ett halvår.
Andra alternativet var det han talat om innan jag sövdes. Ett vertikalt snitt i mittlinjen, ner till naveln. Inläggning av nät och sammanfogande av musklerna. Även vid denna operation kunde en viss mängd överskottshud tas bort.
"Som i När lammen tystnar" frågade jag. Han skrattade.
"Precis som i När lammen tystnar" sade han glatt. Och jag tänkte att jag nog fan inte är så dum som jag ser ut...
Fördel med denna operation: mycket mindre omfattande. Nackdel: ärret och eventuell överskottshud under naveln, samt den långa återhämtningstiden, upp till ett halvår.
Tredje metoden: titthålsoperation. På ungefär samma sätt som man gör en gastric bypass drar man ihop muskelhinnan mellan magmusklerna och häftar samman den så att en "påse" bildas av den uttänjda delen. Fördel: minimala ärr, liten påverkan på kroppen och snabbare återhämtning. Nackdel: ingen överskottshud tas bort, klippsen stannar kvar i kroppen och styrkan är inte riktigt lika stor. Eftersom det handlade om att minska mellanrummet på mina muskler med sex centimeter, och med det hudöverskott jag redan har som naturlig följd av mina graviditeter samt min fysiska aktivitet.... Mr Laproskopi himself tvivlade, det kunde jag se.
"Du är inte mentalt kapabel till att ta något beslut nu" sade dr F
"Nä" sade jag glatt, jag är hög som ett hus"
"Just det" sade dr F. "Men jag ringer dig och så bestämmer vi då"
"Meeen" pep jag som kommit på något, "Jag är i Halland nu, jag bor i Västra Götaland"
"Det löser sig" sade dr F.
Den 25e ska dr F ringa till lig, och jag hoppas att det löser sig. För min del är valet av operation självklart. Jag väljer dörr #2.
lördag 15 augusti 2015
Operation preOperation
Dagarna innan operationen var jag, katten och min mage ensamma i sommarstugan. Ungar och make var förpassade till semester hos svärmor och för mig var det sol, vin och fysisk aktivitet. Den här sommaren har ju varit fullständigt bedrövlig vädermässigt, men nu i början av augusti kom solen. Och jag skulle opereras...
Gräsklippning! Vilken träningsform! Jag skämtar inte, om man vill ha en riktig genomkörare så är en handdriven gräsklippare så mycket bättre än vilket gym som helst, fast med aerobisk touch! Och vad jag njöt av att göra det! Jag visste ju att jag under i alla fall åtta veckor efteråt inte skulle få anstränga buken, alls.
Och min danshoop gick varm på verandan, till hög musik. I vanliga fall hoopar jag ju bara med barnen som alibi, men nu, med min ärrfria mage som snart skulle vara oförmögen att snurra rockring så struntade jag i grannarna. Låt dem tro att jag är sinnessjuk, tänkte jag, det här är KUL och jag vet inte när jag kan göra det igen. Dessutom sade jag till mig själv i våras att jag skulle klara av att sätta ett antal tricks, men vädret har gjort att hooping, som kräver utrymme och takhöjd, knappast har varit görbart. Nu fanns inga störande moment, och de tricks jag förutsatt mig att sätta under sommaren klarade jag faktiskt av under dessa två kvällar.
Och vin! Gud vad jag älskar mitt rödvin! Att sitta i kvällssol, läsa en bok och smutta på ett glas rött! Eller att sitta i en solstol och bara få sol på näsan och smutta på ett glas rött! Eller, för den delen, köra hoopdance och öva tricks och vara på snusen och ta sig ett glas rött till...
Och löpning! Jag hade ju som sagt fått förbud på löpning sedan början av juni. Kondition är en färskvara, det märkte jag när jag sprang längs stranden, men jag sprang! Jag tänkte att det var bara ett par nätter kvar innan operation och om bråcket skulle bli akut nu - nä, det skulle inte hända. Och det gjorde det inte. Men det värkte och ömmade, och jag var orolig för att jag efter operationen skulle få värre smärtor, för det är en av riskerna med en ljumskoperation, kronisk smärta. En annan är att stället man lägger nätet på svullnar, att man får ett hönsägg i ljumsken som kan stanna lääänge. Min lilla knöl störde inte så mycket, men ett ägg?
Det må låta överdramatiskt, men jag är som sagt läkarrädd, för att ge en enkel bild av min absoluta vårdfobi. Min inställning till sjukhus överlag är att där dör man. Jag hatar ärr. Min mage har ärr efter kejsarsnitten som stör mig, men resten av magen är så slät och hel. Naveln är inte sådär gullig som den var innan ungarna utan en rätt ledsam liten rynka, men den är liksom min. Nu visste jag att dr F skulle göra tre hål i min mage och fylla mig med nät och att det här var de sista dagarna med min relativt fina mage och, vid värsta utfall, mina sista dagar någonsin. Jag satt nästan och sörjde där på altanen efter mörkrets inbrott, och undrade hur min kropp skulle reagera på alla nät och hur jag skulle se ut och hur jag skulle må. Och funderade lite på livet i sin helhet. Vem jag är, vad jag är och vart jag är på väg. Gillade inte riktigt svaret på mina frågor och bestämde mig för att när det här är klart, då ska det bli ordning på torpet igen. Så gott det går, för vissa val man gjort i livet lämnar permanenta konsekvenser som man måste förhålla sig till och leva med. Precis som man måste lära sig leva med en trasig mage. Man får försöka hitta tekniska vägar att kunna göra det man vill ändå - och ofta är det fullt görbart.
Gräsklippning! Vilken träningsform! Jag skämtar inte, om man vill ha en riktig genomkörare så är en handdriven gräsklippare så mycket bättre än vilket gym som helst, fast med aerobisk touch! Och vad jag njöt av att göra det! Jag visste ju att jag under i alla fall åtta veckor efteråt inte skulle få anstränga buken, alls.
Och min danshoop gick varm på verandan, till hög musik. I vanliga fall hoopar jag ju bara med barnen som alibi, men nu, med min ärrfria mage som snart skulle vara oförmögen att snurra rockring så struntade jag i grannarna. Låt dem tro att jag är sinnessjuk, tänkte jag, det här är KUL och jag vet inte när jag kan göra det igen. Dessutom sade jag till mig själv i våras att jag skulle klara av att sätta ett antal tricks, men vädret har gjort att hooping, som kräver utrymme och takhöjd, knappast har varit görbart. Nu fanns inga störande moment, och de tricks jag förutsatt mig att sätta under sommaren klarade jag faktiskt av under dessa två kvällar.
Och vin! Gud vad jag älskar mitt rödvin! Att sitta i kvällssol, läsa en bok och smutta på ett glas rött! Eller att sitta i en solstol och bara få sol på näsan och smutta på ett glas rött! Eller, för den delen, köra hoopdance och öva tricks och vara på snusen och ta sig ett glas rött till...
Och löpning! Jag hade ju som sagt fått förbud på löpning sedan början av juni. Kondition är en färskvara, det märkte jag när jag sprang längs stranden, men jag sprang! Jag tänkte att det var bara ett par nätter kvar innan operation och om bråcket skulle bli akut nu - nä, det skulle inte hända. Och det gjorde det inte. Men det värkte och ömmade, och jag var orolig för att jag efter operationen skulle få värre smärtor, för det är en av riskerna med en ljumskoperation, kronisk smärta. En annan är att stället man lägger nätet på svullnar, att man får ett hönsägg i ljumsken som kan stanna lääänge. Min lilla knöl störde inte så mycket, men ett ägg?
Det må låta överdramatiskt, men jag är som sagt läkarrädd, för att ge en enkel bild av min absoluta vårdfobi. Min inställning till sjukhus överlag är att där dör man. Jag hatar ärr. Min mage har ärr efter kejsarsnitten som stör mig, men resten av magen är så slät och hel. Naveln är inte sådär gullig som den var innan ungarna utan en rätt ledsam liten rynka, men den är liksom min. Nu visste jag att dr F skulle göra tre hål i min mage och fylla mig med nät och att det här var de sista dagarna med min relativt fina mage och, vid värsta utfall, mina sista dagar någonsin. Jag satt nästan och sörjde där på altanen efter mörkrets inbrott, och undrade hur min kropp skulle reagera på alla nät och hur jag skulle se ut och hur jag skulle må. Och funderade lite på livet i sin helhet. Vem jag är, vad jag är och vart jag är på väg. Gillade inte riktigt svaret på mina frågor och bestämde mig för att när det här är klart, då ska det bli ordning på torpet igen. Så gott det går, för vissa val man gjort i livet lämnar permanenta konsekvenser som man måste förhålla sig till och leva med. Precis som man måste lära sig leva med en trasig mage. Man får försöka hitta tekniska vägar att kunna göra det man vill ändå - och ofta är det fullt görbart.
Femoral- vs ljumskbråck
Tre veckor efter mitt besök hos dr Död var jag villrådig. Jag hade fått veta att jag hade tre sorters bråck, varav två som MÅSTE åtgärdas och jag var belagd med träningsförbud eftersom mitt femoralbråck var gammalt och inklämningsrisken hög. Tanken på att dr Död skulle skära i mig, inte EN utan TVÅ gånger, och dessutom utan att åtgärda det jag upplevde som problemet - bristen på styrka och stabilitet i bålen - var något som bekymrade mig. Jag tänkte på vad han sagt - femoralbråcket skulle opereras så snart som möjligt, magen under hösten. Semestertider stod för dörren och att opereras under de månader på året då man faktiskt finner klimatet i landet drägligt... Näe. Och någonstans DÄR kom jag på det. Sommaren består av två månader då allt i princip är stängt. En månad hade nästan passerat sedan mitt besök hos dr Död.... VÅRDGARANTI!!!!!
Jag kollade i svenskt bråckregister över vilka sjukhus som gjorde bråckoperationer, och gjorde dem BRA, och vilka sjukhus som utförde operationerna inom garantitiden. Frölunda Specialistsjukhus har vårdat en hel del av bekantskapskretsen, och de verkade som lämpliga kandidater för att skära i mig, tänkte jag, och ringde sedan till Sahlgrenska för att prata vårdgaranti. Och fick prata med värsta söta killen, som lovade att kolla upp det hela åt mig.
"Frölunda Specialistsjukhus" sade jag "Kan det vara något, kanske".
Det blev tyst i luren. Jag hörde på tystnaden att vårdsamordnaren hade något annat i tankarna.
"Jooo" sade han dröjande, "De utför sådana operationer, men brukar inte ta någon från oss. Men om du själv kontaktar dem och sätter upp dig på kö...."
Ofta gör jag överilade saker, och jag KUNDE ha gjort det nu också. Jag hade kollat runt och jag hade my mind set på Frölunda och jag fattar inte VARFÖR jag inte nöjde mig här. Sade tack å hej. Jag har ju inget grundmurat förtroende för landstingsdriven vård. Men jag gjorde inte det, utan jag frågade vad HAN hade i tankarna.
"Kungsbacka" sade han blixtsnabbt. "De är duktiga" Ny, kort, paus. "Och Kungälv".
"Kör på det" sade jag. Killen sade till mig att han skulle kolla på saken och återkomma. När jag kom hem samma kväll visade det sig att Sahlgrenska själva tänkt på vårdgarantin, jag hade fått ett brev om erbjudande att använda mig av vårdgarantin....
Änyho. En vecka därefter, mitt i en dagishämntning, ringde dr F. Han hade fått mina papper,han ville operera mig och han gav mig möjligheten att göra samtliga bråck under en operation, med titthålskirurgi. Enda abret var att jag skulle få vänta till augusti.
EN operation???? Titthål???? Med hänsyn till att jag ju de facto inte alls ville gå igenom sommaren med ett sår i ljumsken så hade jag ju dragit en vinstlott!!! Yey, dr F, tänkte jag, och accepterade där och då.
"Du får vara uppmärksam på ljumsken" sade dr F. "Det KAN ju bli en akutoperation under sommaren, men den håller nog"
För att verkligen veta vad jag gjorde kollade jag upp dr F. Han är THE GURU of ljumskoperationer!!! Kollade också på Frölunda Specialistsjukhus - och såg att de utförde öppen kirurgi!!!! Vinstlott rakt över!!!
Någon vecka efter det ringde Sahlgrenska. De ville kolla hur det gått och jag berättade kvittrande glad över vad dr F sagt. Tyst i andra sidan.
"Så han opererar inte ljumsken nu" Rösten var inte nöjd.
"Nooope" sade jag, "allt på samma gång, i augusti"
"Jaja" sade rösten, mycket missnöjd, "Det är dr F som har det medicinska ansvaret nu"
Det där oroade mig. Uppenbarligen ansåg Sahlgrenska att jag skulle opereras snabbt. Jag, som är läkarrädd, satte mig och konsulterade dr Google, något som jag vanligtvis avstår ifrån för att slippa hypokondriska tendenser och dödsskräck.
Ljumskbråck är inte samma sak som femoralbråck, fast femoralbråck sitter i ljumsken. Ljumskbråck drabbar företrädelsevis män, eftersom deras sädesledare passerar genom bukhinnan på väg till pungen. Den naturliga försvagningen har ju inte kvinnor, så ljumskbråck är ovanliga på kvinnor. Livstidsrisken för att behöva opereras för ljumsk- eller femoralbråck är 27 % för män, men bara 3 % för kvinnor. Femoralbråck, however, är en väldigt mycket ovanligare form av bråck, men mer vanlig hos kvinnor än män. 25% av de bråck i ljumsken som opereras på kvinnor är femorala, 1 % av de opererade männen har femoralbråck. Här är hålet i bukväggen vänd mot låret. Lårbråck, helt enkelt. Tarmen kan antingen ploppa ut genom ett hål mot ljumsken och klämmas åt, men vid riktigt jävliga bråck så kan tarmarna rasa ner i benet. Och det är ingen höjdare. Risken för inklämning är högre hos femoralbråck än hos ljumskbråck. Dödligheten vid en planerad ljumsk- eller femoralbråcksoperation är extremt låg. Motsatsvis är dödligheten vid en akut femoralbråcksoperation väldigt hög, relativt sett. Min knöl hade varit synlig i ett år, och då var det typ en 50/50 chans att det skulle bli inklämt när som helst.
Ooooops. Jag insåg att mitt stora problem inte alls var mina delade magmuskler och jag höll nästan stenhårt på mitt träningsförbud hela sommaren.
Jag kollade i svenskt bråckregister över vilka sjukhus som gjorde bråckoperationer, och gjorde dem BRA, och vilka sjukhus som utförde operationerna inom garantitiden. Frölunda Specialistsjukhus har vårdat en hel del av bekantskapskretsen, och de verkade som lämpliga kandidater för att skära i mig, tänkte jag, och ringde sedan till Sahlgrenska för att prata vårdgaranti. Och fick prata med värsta söta killen, som lovade att kolla upp det hela åt mig.
"Frölunda Specialistsjukhus" sade jag "Kan det vara något, kanske".
Det blev tyst i luren. Jag hörde på tystnaden att vårdsamordnaren hade något annat i tankarna.
"Jooo" sade han dröjande, "De utför sådana operationer, men brukar inte ta någon från oss. Men om du själv kontaktar dem och sätter upp dig på kö...."
Ofta gör jag överilade saker, och jag KUNDE ha gjort det nu också. Jag hade kollat runt och jag hade my mind set på Frölunda och jag fattar inte VARFÖR jag inte nöjde mig här. Sade tack å hej. Jag har ju inget grundmurat förtroende för landstingsdriven vård. Men jag gjorde inte det, utan jag frågade vad HAN hade i tankarna.
"Kungsbacka" sade han blixtsnabbt. "De är duktiga" Ny, kort, paus. "Och Kungälv".
"Kör på det" sade jag. Killen sade till mig att han skulle kolla på saken och återkomma. När jag kom hem samma kväll visade det sig att Sahlgrenska själva tänkt på vårdgarantin, jag hade fått ett brev om erbjudande att använda mig av vårdgarantin....
Änyho. En vecka därefter, mitt i en dagishämntning, ringde dr F. Han hade fått mina papper,han ville operera mig och han gav mig möjligheten att göra samtliga bråck under en operation, med titthålskirurgi. Enda abret var att jag skulle få vänta till augusti.
EN operation???? Titthål???? Med hänsyn till att jag ju de facto inte alls ville gå igenom sommaren med ett sår i ljumsken så hade jag ju dragit en vinstlott!!! Yey, dr F, tänkte jag, och accepterade där och då.
"Du får vara uppmärksam på ljumsken" sade dr F. "Det KAN ju bli en akutoperation under sommaren, men den håller nog"
För att verkligen veta vad jag gjorde kollade jag upp dr F. Han är THE GURU of ljumskoperationer!!! Kollade också på Frölunda Specialistsjukhus - och såg att de utförde öppen kirurgi!!!! Vinstlott rakt över!!!
Någon vecka efter det ringde Sahlgrenska. De ville kolla hur det gått och jag berättade kvittrande glad över vad dr F sagt. Tyst i andra sidan.
"Så han opererar inte ljumsken nu" Rösten var inte nöjd.
"Nooope" sade jag, "allt på samma gång, i augusti"
"Jaja" sade rösten, mycket missnöjd, "Det är dr F som har det medicinska ansvaret nu"
Det där oroade mig. Uppenbarligen ansåg Sahlgrenska att jag skulle opereras snabbt. Jag, som är läkarrädd, satte mig och konsulterade dr Google, något som jag vanligtvis avstår ifrån för att slippa hypokondriska tendenser och dödsskräck.
Ljumskbråck är inte samma sak som femoralbråck, fast femoralbråck sitter i ljumsken. Ljumskbråck drabbar företrädelsevis män, eftersom deras sädesledare passerar genom bukhinnan på väg till pungen. Den naturliga försvagningen har ju inte kvinnor, så ljumskbråck är ovanliga på kvinnor. Livstidsrisken för att behöva opereras för ljumsk- eller femoralbråck är 27 % för män, men bara 3 % för kvinnor. Femoralbråck, however, är en väldigt mycket ovanligare form av bråck, men mer vanlig hos kvinnor än män. 25% av de bråck i ljumsken som opereras på kvinnor är femorala, 1 % av de opererade männen har femoralbråck. Här är hålet i bukväggen vänd mot låret. Lårbråck, helt enkelt. Tarmen kan antingen ploppa ut genom ett hål mot ljumsken och klämmas åt, men vid riktigt jävliga bråck så kan tarmarna rasa ner i benet. Och det är ingen höjdare. Risken för inklämning är högre hos femoralbråck än hos ljumskbråck. Dödligheten vid en planerad ljumsk- eller femoralbråcksoperation är extremt låg. Motsatsvis är dödligheten vid en akut femoralbråcksoperation väldigt hög, relativt sett. Min knöl hade varit synlig i ett år, och då var det typ en 50/50 chans att det skulle bli inklämt när som helst.
Ooooops. Jag insåg att mitt stora problem inte alls var mina delade magmuskler och jag höll nästan stenhårt på mitt träningsförbud hela sommaren.
Alltings början
Efter att jag fått min förste son kände jag att min kropp inte var ok. Jag tog upp det med min barnmorska på efterkontrollen.
"Ge det tid" sa hon, "Alla här i väst förväntar sig att vara den samma efter några månader". Värsta bästa barnmorskan hade jag, oerhört erfaren, på gränsen till pension, och en kvinna som arbetat i många år som barnmorska i fattiga förhållanden i Afrika. Under hela tiden av graviditeten var hon ett oerhört stöd och även efteråt då allt gått åt skogen - bortsett från att min son var en stadig och i allt väsentligt frisk produkt av mina vedermödor.
Så jag gav min kropp tid. Kejsarsnittet fick läka men kroppen... var liksom inte ok. Jag var otränad innan min graviditet, och bortsett från lite spinningpass och grupphoppuppåner var jag rätt otränad, men så instabil, på något odefinierbart sätt efteråt. Sökte efter ytterligare ett halvår upp barnmorskemottagningen och försökte förklara, försökte visa, vad jag ansåg vara en för mig trasig mage. Nånstans därinne i floffet visste jag att något var FEL.
Min barnmorska hade slutat och haggan som ersatt henne var... en hagga. Inte bara av anledningen att hon fräste åt mig att musklerna separeras och att man ska göra sin sjukgymnastik. Och jag gjorde den.
När lillen var ett år så knakade det till i ryggen när jag lyfte honom ur vagnen. Tre veckors sjukskrivning. Ryggträning. Sa till läkaren att magen också var knas. Hon tittade på den, frågade hur gammal sonen var, och sade att det blir bättre med tiden, heeelt normalt.
När man blir medveten om sina muskler i ryggen blir man också medveten om sina magmuskler, om "korsetten". Pratade med folk som sa att delade magmuskler, det var ju barnmorskorna bra på. Lyssnade. Tog upp det med barnmorskan.
"Du kan inte förvänta dig att få tillbaks samma kropp som innan du fick barn" sade hon.
Jag invände att jag inte förväntade mig det, men att mina muskler de facto var paj, trasiga, kassa, icke-fungerande. Vad hon sedan sade har följt med mig i åtta år nu...
"Du har fått en frisk och fin pojke. Du har fått ett visitkort från det. Utseendet förändras och man får acceptera att kroppen förändras"
Jag blev sur. Att sätta min kassa mage som någon slags betalningsmedel för min friske son??? Så jag opponerade mig.
"Om jag vore man" sade jag, "skulle jag opereras för det här då"
Frågan var provokativ. Jag ville bara få henne att tänka till. Jag trodde inte att hon skulle ha ett svar, men det hade hon.
"Ja" sade hon, med självklarhet. "DET ÄR INTE NORMALT ATT EN MAN FÅR DIASTAS"
Jag var så arg. Den arrogans som uppvisades från en yrkesgrupp som borde vara fokuserad på kvinnors kroppar, kvinnors hälsa, slog mig rätt på käften. Och jag gav upp.
Åren gick. En rad missfall gjorde att jag liksom slutade bry mig om min trasiga mage. Ryggen värkte alltid, korta sjukskrivningar. Alltid ont i axlarna för att OM jag drar upp axlarna får ryggen lite stöd. Padam, sade det, så fick jag problem med axel- och arm, lite finfina hjälpmedel till min arbetsplats för avlastning. Vikten kröp uppåt, vem bryr sig om den när unge efter unge ramlar ur en och man har ont jämt och överallt?
Graviditet #2 kom. Fysiskt sett en barnlek i jämförelse med ettan, psykiskt sett ett helvete. Det enda riktiga problemet var att naveln gjorde fruuuuktansvärt ont från femte månaden och framåt - bortsett från småblödningar som var mer psykiskt ansträngande.
Fick son #2. Och var sååååå lycklig! Visst var magen instabil och visst gjorde naveln fortfarande ont, men vis av tidigare skada visste jag ju vad DET var. Ett "visitkort", något normalt för oss kvinnor.
När lillen var ett och ett halvt år dog min mor. Det var en väckarklocka för mig. Mamma var en sådan där människa som GJORDE och LEVDE. Och så bara dog hon utan att ha haft möjligheten att göra allt och leva till fullo. Jag tittade ner på min kropp som fått bmi 25 och tänkte på vem jag var och vad jag VILLE vara. Jag ville inte vara den jag såg i spegeln. Jag VAR inte den jag såg i spegeln! Så jag började träna, inga meningslösa hoppuppåner eller cykla i grupp, utan sådant jag tyckte var roligt. Från barnsben har jag varit en människa som älskar att avända min kropp, snabbt, till att trixa med.
Jag började träna karate, för att det kändes mer åldersadekvat än mma och/eller thaiboxning. De som tränat karate vet att en del av träningen sker enligt rituella mönster, mer eller mindre, beroende på vilken sorts form av karate man tränar. Jag valde en av de mest rituella. Det gick bra, mycket bra, så länge vi talar vighet och råstyrka - MEN core är en väsentlig del av träningsformen. Jag var dels inte stabil nog, dels fanns det moment i rörelserna där jag helt saknade kraft och till sist - om jag får ett slag i mitten av buken så finns där inga muskler. På riktigt. Fyra centimeter från bröstbenet och ned till naveln är ett hål. Jag fick sluta efter gult bälte, det gick inte.
Jag återupptog gymnastik efter 20 års frånvaro, i en nybörjargrupp för vuxna. Jag var helt klart äldst i gruppen, men tänkte att jag SKITER i det - jag har saknat volter och handstands! Och det var så roligt!!!! Men åter igen, när nivån höjdes från basala hjulningar, kullerbyttor, handstands och luftvolter satte coren stopp. Jag var fast beslutsam om att jag skulle klara av att på något sätt skulle kunna arbeta mig runt mina begränsningar. Diastas visste jag mycket väl vad det var vid det här laget. Jag hade övervägt plastikoperation och läst på. Diastas anses på de flesta siter vara ett kosmetiskt problem. Jag hade läst bloggar där kvinnor kämpat i åratal med att få operation via landstinget men inte fått någon hjälp, någon som hade lyckats, många som gått till en privat kirurg. Jag hade läst de kvinnliga "mammahatarbloggarna" som jag kallar dem. Snusförnuftiga kvinnor som rackar ner på andra för att de inte föder naturligt, ammar, genom träning får tillbaks sina kroppar ELLER vägrar acceptera att kroppen blivit förstörd av de gudsgåvor vi fått. (Ett sådant fruktansvärt kvinnoförakt och en sådan brist på empati dessa brudar uppvisar! Bry er aldrig, aldrig, ALDRIG om dem! De må vara naturliga jordemödrar, men vi andra mammor gör så gott vi kan och bryr oss om våra barn och deras hälsa i lika hög mån!) Jag hade läst en del medicinsk litteratur om området. Och oavsett VAR jag läste så VAR fokus på utseendet. Vissa bloggtjejer, framförallt de som tidigare bloggat om träning, skrev om funktionsnedsättningarna, men de pratade minst lika mycket, eller mer, om de estetiska aspekterna. Det var jobbigt att se ut som man var i sjätte månaden om man hade ätit en smörgås, och som om man vore i fjärde om man späkt sig för att komma i en tight klänning. De medicinska rapporterna talade också mest om estetik, utom vad gällde bukplastik för föredetta feta. Där poängterades att överskottshud fysiskt kunde utgöra problem, med ryggont, eksem och svamp. Och så någon liten passus om att ihopsydda magmuskler kunde stabilisera magkorsetten. Min påläsning i ämnet hade fått mig övertygad om att det främst VAR ett estetiskt problem, och att man därmed MÅSTE kunna få en funktionell core även med sin skada? Och eftersom jag faktiskt inte hade några estetiska problem direkt så fattade jag att det var helt uteslutet att gå till läkaren. Och även om jag skulle gå dit så är en full bukplastik en jättestor operation, grymt smärtsam, och den efterlämnar stora, fula ärr. Jag är läkarrädd och ärrfobiker. För mig var en operation inget alternativ.
Att gå upp i brygga var inga problem. Jag har alltid gjort snygga bryggor - även nu. Bortsett från den klump av tarmar som pressades upp genom de delade magmusklerna, då... Det känns ju lite obehagligt men gör inte ont. Problemet kommer därefter, när man ska gå upp till handstand och ner igen. Jag kunde få upp benet i nittio grader, no probs, men efter det var det helt kraftlöst i tio centimeter. Med en kraftig knyck kunde jag komma över den tröskeln, men då tappade jag balansen. Att gå NER i brygga... Visst kunde jag komma ner, men inte fan GICK jag - jag föll. Att gå upp till handstand från stillastående funkade inte heller. Jag måste sparka ifrån med kraft för att komma förbi de där retliga centimetrarna utan kraft, och när jag gjorde det så var rörelsen för hastig, jag förlorade balansen. Så jag fick förnedra mig med ständig passning eller att gå upp mot vägg. När vi sedan skulle gå upp med samlade ben var det bara att ge upp. Men jag fortsatte, tänkte att det MÅSTE finnas en teknisk väg runt. Och så kom flickisträningen. Yeeey flickisar!!! Det roligaste av alla gymnastikövningar! Och visst kände jag att jag var instabil, men nu jäklar! Var det något jag skulle sätta var det flickisarna. Jag bortsåg från att jag inte hade styrkan och stödet i coren. Det handlade, i mina ögon, om att skapa en teknisk balans från sidorna istället för centrum av coren, tänkte jag, och körde på. BAM! Ryggen smällde och jag var sjukskriven i en vecka, och hade ont i en månad. Och fick sluta med gymnastiken.
Jag ville ju fortsätta med att använda min kropp funktionellt och försökte hitta former för det där det fanns ett yttre stöd och halkade på så sätt in på aerial hoop, silks, pole dance och hoop dance. Det funkade bättre, bortsett från att jag aldrig kunde komma upp i ringen eller på stången med snygga mounts, utan fick knixa mig upp med samma teknik som jag använder för handstands. I advanced pole är corestyrka a och o, men det fanns många saker jag kunde göra och jag försökte fortfarande att komma runt det jag INTE kunde göra med teknik.
Vid det här laget var jag SMAL, för smal. På ett halvår hade jag gått från bmi 25 till 18,5, och jag var bara muskler. Och skinn. Vackert var det inte, för huden hängde i drivor över mina muskler. För min del var det ett estetiskt problem. Jag räknade iskallt med att min kropp efter något år eller två skulle fatta vad som gällde, anpassa sig och att jag skulle gå upp igen. Jag körde på. De enda fysiska problem jag fick av min undervikt trodde jag var mitt håravfall - men det löste jag genom att klippa av mitt långa hår och bli korthårig. Och jag fortsatte belasta kroppen med samma hårda träning. Jag åt ju hälsosamt och jag hade ju ROLIGT! Hår växer ut.
Oj! Så många ord att inleda en blogg om vägen till en diastaskorrigering! Och jag låter som en sinnessjuk träningsnarkoman! Men det finns en point i allt det här - jag lovar!
Ungefär två år efter att jag börjat träna - och gå ner i vikt - började kroppen att normalisera sig. Jag gick upp i vikt utan att ändra något och hamnade på bmi 20 och med hälsosam fettprocent. Lite höftfett, och lite mer boobs, tillräckligt för att fylla en a-kupa. Och så fick jag en dag fruktansvärt ont i ena bröstet och flytningar från bröstvårtan. Caaaaancer! vrålade mitt inre och jag var hos läkaren snabbare än kvickt.
Dr Gert kände igenom bröstet, men kunde inte hitta något. Mammografi. Biopsi. Ingenting. Vid sista besöket låg jag tårögd med bar överkropp och dr Gert sade att man nu uteslutit cancer. Mina besvär var relaterade till en trång mjölkgång och hormoner. Den tidigare undervikten hade resulterat i hormonell obalans och jag kunde jämföra det med hur det var i puberteten. Jippie! tänkte jag och reste mig rakt från britsen utan att använda händerna. Dr Gert stannade upp och tittade på den triangel av inkråm som trängde upp i buken och bad mig lägga mig ner igen.
"Du har ett väldigt stort epigastricabråck" sade han. "Det måste du åtgärda"
Wtf???
"Är det det som gör mig så instabil" frågade jag.
"Förmodligen" sade han. "Men det är lätt fixat, man lägger ett snitt i buken, lägger nät och så blir det bra. Men det finns risk för inklämning, så det måste göras. Det är ovanligt stort"
Jag var på sällsynt gott humör när jag gick därifrån. Ingen cancer! Ett ärr på mittlinjen som skulle fixa min instabilitet! Oooh ett sådant billigt pris att betala för en fungerande kropp!!!
Några dagar därefter kom jag på att jag ju misstänkt att jag hade ett bråck i ljumsken, för ungefär ett år tidigare hade en knöl poppat upp. Den gjorde inte ONT, men ömmade ibland, och mitt ben värkte efter att jag varit ute på mina löprundor, men, tänkte jag, om diastasen var att anse som ett estetiskt problem trots de besvär som det gav, var en knöl iljumsken en ännu mindre petitess. Nu ringde jag i alla fall till dr Gert och informerade honom om knölens existens.
"Visa den för kirurgen när du är där" sade dr Gert.
Efter två månader fick jag tid hos kirurgen och undersöktes av dr Död. På riktigt en av de mest smärtsamma undersökningar jag varit med om! Dr Död stack bokstavligen in halva sin hand, ner till knogarna, i min navel. Hans pekfinger stacks rätt in i min ljumske, och alla handens fingrar fördes in under min bröstkorg. Han var trevlig och tillmötesgående, men oerhört hårdhänt, och han kunde inte låta bli att visa irritation när jag inte förmådde att slappna av när han hade sin hand inne i min buk.
"Du har epigastrica- navel- och femoralbråck" konstaterade han. Och berättade att mitt kejsarsnittsärr omöjliggjorde titthålsoperation, så han skulle skära upp min ljumske och lägga nät så snart som möjligt, för femoralbråck är inte att leka med, i synnerhet inte mitt. Träningsförbud rådde fram till operation.
"Magen då" pep jag. Mitt PROBLEM.
"Det är inte lika allvarligt" sade dr Död. "Vi kommer att fixa det när din ljumske läkt". Och jag frågade den självklara frågan om man då skulle sy ihop musklerna. Dr Död tittade på mig, helt oförstående.
"Vi sysslar inte med plastikkirurgi" sade han.
"Men" pep jag, "dr Gert sade att en operation skulle återställa stabiliteten"
Dr Död förklarade att diastas i första hand var ett estetiskt problem. Jag invände att jag saknade funktionsförmåga. Han frågade i vilka sammanhang. Och jag berättade det jag berättat ovan. Jag sade inget om de där småsakerna som att alltid gå med uppdragna axlar och insugen mage för att stödja ryggen. Jag sade inget om att parera magen när katten hoppar upp på en i tv-soffan eller om att man får ont i magen efter en större måltid. Eller att jag brukar roa mina barn med att titta på mina tarmrörelser när jag ligger på rygg, och att de ibland får känna på "ormen", eller att jag märkt att minmake har svårt för att se och ta på min nakna mage, vilket påverkar vårt samliv. Allt det där är ju självklarheter. Jag gick på om mina funktionshinder, hur jag inte kunde gå upp och ner i brygga, att jag varit tvungen att avsluta karaten, att jag inte kunde göra mounts. Konkreta saker som påvisar en faktisk funktionsnedsättning.
Dr Död tittade på mig och då kunde jag höra mig själv genom hans öron. Vilken 43åring kan göra flickisar? Spelar det någon roll för en 43åring att inte kunna få en spark i magen? Gnällig lyxkonsumtionskärring som de senaste åtta åren levt ett tillräckligt funktionellt liv.
"En bukplastik är just en plastik" sade han. "Vi kommer att laga dina bråck"
Vilket ju var helt i enlighet med vad jag innerst inne förväntat mig.
Jag hade inget som helst förtroende för dr Död. Det handlade inte om att han inte tänkte sy ihop mina muskler utan om hans hårdhänta behandling av mig. Så när jag kom hem satte jag mig ochkollade igenom de privata alternativen. Plastikkirurgin sysslar med sina bukplastiker och man kan få bråck åtgärdade då också, men såvitt jag kunde se var det INGEN som gjorde ett vertikalt snitt, satte nät och sedan sydde ihop musklerna, alla gjorde horisontella snitt vid bikinilinjen, sträckte hud, konstruerade navlar... I mina ögon oerhört stora operationer - och DYRA. Och jag tänkte att dr Död ju har rätt. Jag hade levt med min funktionsnedsättning i åtta år och det spelar väl ingen roll, egentligen, om man inte kan göra roliga saker. Folk lever i rullstol. De kan inte heller göra handstands med samlade ben.Att jag skulle genomgå två operationer, däremot... och de fula ärren. Näe. Jag var inte någon glad lärka.
Och DÅ kickade vårdgarantin in och jag mötte dr F!
"Ge det tid" sa hon, "Alla här i väst förväntar sig att vara den samma efter några månader". Värsta bästa barnmorskan hade jag, oerhört erfaren, på gränsen till pension, och en kvinna som arbetat i många år som barnmorska i fattiga förhållanden i Afrika. Under hela tiden av graviditeten var hon ett oerhört stöd och även efteråt då allt gått åt skogen - bortsett från att min son var en stadig och i allt väsentligt frisk produkt av mina vedermödor.
Så jag gav min kropp tid. Kejsarsnittet fick läka men kroppen... var liksom inte ok. Jag var otränad innan min graviditet, och bortsett från lite spinningpass och grupphoppuppåner var jag rätt otränad, men så instabil, på något odefinierbart sätt efteråt. Sökte efter ytterligare ett halvår upp barnmorskemottagningen och försökte förklara, försökte visa, vad jag ansåg vara en för mig trasig mage. Nånstans därinne i floffet visste jag att något var FEL.
Min barnmorska hade slutat och haggan som ersatt henne var... en hagga. Inte bara av anledningen att hon fräste åt mig att musklerna separeras och att man ska göra sin sjukgymnastik. Och jag gjorde den.
När lillen var ett år så knakade det till i ryggen när jag lyfte honom ur vagnen. Tre veckors sjukskrivning. Ryggträning. Sa till läkaren att magen också var knas. Hon tittade på den, frågade hur gammal sonen var, och sade att det blir bättre med tiden, heeelt normalt.
När man blir medveten om sina muskler i ryggen blir man också medveten om sina magmuskler, om "korsetten". Pratade med folk som sa att delade magmuskler, det var ju barnmorskorna bra på. Lyssnade. Tog upp det med barnmorskan.
"Du kan inte förvänta dig att få tillbaks samma kropp som innan du fick barn" sade hon.
Jag invände att jag inte förväntade mig det, men att mina muskler de facto var paj, trasiga, kassa, icke-fungerande. Vad hon sedan sade har följt med mig i åtta år nu...
"Du har fått en frisk och fin pojke. Du har fått ett visitkort från det. Utseendet förändras och man får acceptera att kroppen förändras"
Jag blev sur. Att sätta min kassa mage som någon slags betalningsmedel för min friske son??? Så jag opponerade mig.
"Om jag vore man" sade jag, "skulle jag opereras för det här då"
Frågan var provokativ. Jag ville bara få henne att tänka till. Jag trodde inte att hon skulle ha ett svar, men det hade hon.
"Ja" sade hon, med självklarhet. "DET ÄR INTE NORMALT ATT EN MAN FÅR DIASTAS"
Jag var så arg. Den arrogans som uppvisades från en yrkesgrupp som borde vara fokuserad på kvinnors kroppar, kvinnors hälsa, slog mig rätt på käften. Och jag gav upp.
Åren gick. En rad missfall gjorde att jag liksom slutade bry mig om min trasiga mage. Ryggen värkte alltid, korta sjukskrivningar. Alltid ont i axlarna för att OM jag drar upp axlarna får ryggen lite stöd. Padam, sade det, så fick jag problem med axel- och arm, lite finfina hjälpmedel till min arbetsplats för avlastning. Vikten kröp uppåt, vem bryr sig om den när unge efter unge ramlar ur en och man har ont jämt och överallt?
Graviditet #2 kom. Fysiskt sett en barnlek i jämförelse med ettan, psykiskt sett ett helvete. Det enda riktiga problemet var att naveln gjorde fruuuuktansvärt ont från femte månaden och framåt - bortsett från småblödningar som var mer psykiskt ansträngande.
Fick son #2. Och var sååååå lycklig! Visst var magen instabil och visst gjorde naveln fortfarande ont, men vis av tidigare skada visste jag ju vad DET var. Ett "visitkort", något normalt för oss kvinnor.
När lillen var ett och ett halvt år dog min mor. Det var en väckarklocka för mig. Mamma var en sådan där människa som GJORDE och LEVDE. Och så bara dog hon utan att ha haft möjligheten att göra allt och leva till fullo. Jag tittade ner på min kropp som fått bmi 25 och tänkte på vem jag var och vad jag VILLE vara. Jag ville inte vara den jag såg i spegeln. Jag VAR inte den jag såg i spegeln! Så jag började träna, inga meningslösa hoppuppåner eller cykla i grupp, utan sådant jag tyckte var roligt. Från barnsben har jag varit en människa som älskar att avända min kropp, snabbt, till att trixa med.
Jag började träna karate, för att det kändes mer åldersadekvat än mma och/eller thaiboxning. De som tränat karate vet att en del av träningen sker enligt rituella mönster, mer eller mindre, beroende på vilken sorts form av karate man tränar. Jag valde en av de mest rituella. Det gick bra, mycket bra, så länge vi talar vighet och råstyrka - MEN core är en väsentlig del av träningsformen. Jag var dels inte stabil nog, dels fanns det moment i rörelserna där jag helt saknade kraft och till sist - om jag får ett slag i mitten av buken så finns där inga muskler. På riktigt. Fyra centimeter från bröstbenet och ned till naveln är ett hål. Jag fick sluta efter gult bälte, det gick inte.
Jag återupptog gymnastik efter 20 års frånvaro, i en nybörjargrupp för vuxna. Jag var helt klart äldst i gruppen, men tänkte att jag SKITER i det - jag har saknat volter och handstands! Och det var så roligt!!!! Men åter igen, när nivån höjdes från basala hjulningar, kullerbyttor, handstands och luftvolter satte coren stopp. Jag var fast beslutsam om att jag skulle klara av att på något sätt skulle kunna arbeta mig runt mina begränsningar. Diastas visste jag mycket väl vad det var vid det här laget. Jag hade övervägt plastikoperation och läst på. Diastas anses på de flesta siter vara ett kosmetiskt problem. Jag hade läst bloggar där kvinnor kämpat i åratal med att få operation via landstinget men inte fått någon hjälp, någon som hade lyckats, många som gått till en privat kirurg. Jag hade läst de kvinnliga "mammahatarbloggarna" som jag kallar dem. Snusförnuftiga kvinnor som rackar ner på andra för att de inte föder naturligt, ammar, genom träning får tillbaks sina kroppar ELLER vägrar acceptera att kroppen blivit förstörd av de gudsgåvor vi fått. (Ett sådant fruktansvärt kvinnoförakt och en sådan brist på empati dessa brudar uppvisar! Bry er aldrig, aldrig, ALDRIG om dem! De må vara naturliga jordemödrar, men vi andra mammor gör så gott vi kan och bryr oss om våra barn och deras hälsa i lika hög mån!) Jag hade läst en del medicinsk litteratur om området. Och oavsett VAR jag läste så VAR fokus på utseendet. Vissa bloggtjejer, framförallt de som tidigare bloggat om träning, skrev om funktionsnedsättningarna, men de pratade minst lika mycket, eller mer, om de estetiska aspekterna. Det var jobbigt att se ut som man var i sjätte månaden om man hade ätit en smörgås, och som om man vore i fjärde om man späkt sig för att komma i en tight klänning. De medicinska rapporterna talade också mest om estetik, utom vad gällde bukplastik för föredetta feta. Där poängterades att överskottshud fysiskt kunde utgöra problem, med ryggont, eksem och svamp. Och så någon liten passus om att ihopsydda magmuskler kunde stabilisera magkorsetten. Min påläsning i ämnet hade fått mig övertygad om att det främst VAR ett estetiskt problem, och att man därmed MÅSTE kunna få en funktionell core även med sin skada? Och eftersom jag faktiskt inte hade några estetiska problem direkt så fattade jag att det var helt uteslutet att gå till läkaren. Och även om jag skulle gå dit så är en full bukplastik en jättestor operation, grymt smärtsam, och den efterlämnar stora, fula ärr. Jag är läkarrädd och ärrfobiker. För mig var en operation inget alternativ.
Att gå upp i brygga var inga problem. Jag har alltid gjort snygga bryggor - även nu. Bortsett från den klump av tarmar som pressades upp genom de delade magmusklerna, då... Det känns ju lite obehagligt men gör inte ont. Problemet kommer därefter, när man ska gå upp till handstand och ner igen. Jag kunde få upp benet i nittio grader, no probs, men efter det var det helt kraftlöst i tio centimeter. Med en kraftig knyck kunde jag komma över den tröskeln, men då tappade jag balansen. Att gå NER i brygga... Visst kunde jag komma ner, men inte fan GICK jag - jag föll. Att gå upp till handstand från stillastående funkade inte heller. Jag måste sparka ifrån med kraft för att komma förbi de där retliga centimetrarna utan kraft, och när jag gjorde det så var rörelsen för hastig, jag förlorade balansen. Så jag fick förnedra mig med ständig passning eller att gå upp mot vägg. När vi sedan skulle gå upp med samlade ben var det bara att ge upp. Men jag fortsatte, tänkte att det MÅSTE finnas en teknisk väg runt. Och så kom flickisträningen. Yeeey flickisar!!! Det roligaste av alla gymnastikövningar! Och visst kände jag att jag var instabil, men nu jäklar! Var det något jag skulle sätta var det flickisarna. Jag bortsåg från att jag inte hade styrkan och stödet i coren. Det handlade, i mina ögon, om att skapa en teknisk balans från sidorna istället för centrum av coren, tänkte jag, och körde på. BAM! Ryggen smällde och jag var sjukskriven i en vecka, och hade ont i en månad. Och fick sluta med gymnastiken.
Jag ville ju fortsätta med att använda min kropp funktionellt och försökte hitta former för det där det fanns ett yttre stöd och halkade på så sätt in på aerial hoop, silks, pole dance och hoop dance. Det funkade bättre, bortsett från att jag aldrig kunde komma upp i ringen eller på stången med snygga mounts, utan fick knixa mig upp med samma teknik som jag använder för handstands. I advanced pole är corestyrka a och o, men det fanns många saker jag kunde göra och jag försökte fortfarande att komma runt det jag INTE kunde göra med teknik.
Vid det här laget var jag SMAL, för smal. På ett halvår hade jag gått från bmi 25 till 18,5, och jag var bara muskler. Och skinn. Vackert var det inte, för huden hängde i drivor över mina muskler. För min del var det ett estetiskt problem. Jag räknade iskallt med att min kropp efter något år eller två skulle fatta vad som gällde, anpassa sig och att jag skulle gå upp igen. Jag körde på. De enda fysiska problem jag fick av min undervikt trodde jag var mitt håravfall - men det löste jag genom att klippa av mitt långa hår och bli korthårig. Och jag fortsatte belasta kroppen med samma hårda träning. Jag åt ju hälsosamt och jag hade ju ROLIGT! Hår växer ut.
Oj! Så många ord att inleda en blogg om vägen till en diastaskorrigering! Och jag låter som en sinnessjuk träningsnarkoman! Men det finns en point i allt det här - jag lovar!
Ungefär två år efter att jag börjat träna - och gå ner i vikt - började kroppen att normalisera sig. Jag gick upp i vikt utan att ändra något och hamnade på bmi 20 och med hälsosam fettprocent. Lite höftfett, och lite mer boobs, tillräckligt för att fylla en a-kupa. Och så fick jag en dag fruktansvärt ont i ena bröstet och flytningar från bröstvårtan. Caaaaancer! vrålade mitt inre och jag var hos läkaren snabbare än kvickt.
Dr Gert kände igenom bröstet, men kunde inte hitta något. Mammografi. Biopsi. Ingenting. Vid sista besöket låg jag tårögd med bar överkropp och dr Gert sade att man nu uteslutit cancer. Mina besvär var relaterade till en trång mjölkgång och hormoner. Den tidigare undervikten hade resulterat i hormonell obalans och jag kunde jämföra det med hur det var i puberteten. Jippie! tänkte jag och reste mig rakt från britsen utan att använda händerna. Dr Gert stannade upp och tittade på den triangel av inkråm som trängde upp i buken och bad mig lägga mig ner igen.
"Du har ett väldigt stort epigastricabråck" sade han. "Det måste du åtgärda"
Wtf???
"Är det det som gör mig så instabil" frågade jag.
"Förmodligen" sade han. "Men det är lätt fixat, man lägger ett snitt i buken, lägger nät och så blir det bra. Men det finns risk för inklämning, så det måste göras. Det är ovanligt stort"
Jag var på sällsynt gott humör när jag gick därifrån. Ingen cancer! Ett ärr på mittlinjen som skulle fixa min instabilitet! Oooh ett sådant billigt pris att betala för en fungerande kropp!!!
Några dagar därefter kom jag på att jag ju misstänkt att jag hade ett bråck i ljumsken, för ungefär ett år tidigare hade en knöl poppat upp. Den gjorde inte ONT, men ömmade ibland, och mitt ben värkte efter att jag varit ute på mina löprundor, men, tänkte jag, om diastasen var att anse som ett estetiskt problem trots de besvär som det gav, var en knöl iljumsken en ännu mindre petitess. Nu ringde jag i alla fall till dr Gert och informerade honom om knölens existens.
"Visa den för kirurgen när du är där" sade dr Gert.
Efter två månader fick jag tid hos kirurgen och undersöktes av dr Död. På riktigt en av de mest smärtsamma undersökningar jag varit med om! Dr Död stack bokstavligen in halva sin hand, ner till knogarna, i min navel. Hans pekfinger stacks rätt in i min ljumske, och alla handens fingrar fördes in under min bröstkorg. Han var trevlig och tillmötesgående, men oerhört hårdhänt, och han kunde inte låta bli att visa irritation när jag inte förmådde att slappna av när han hade sin hand inne i min buk.
"Du har epigastrica- navel- och femoralbråck" konstaterade han. Och berättade att mitt kejsarsnittsärr omöjliggjorde titthålsoperation, så han skulle skära upp min ljumske och lägga nät så snart som möjligt, för femoralbråck är inte att leka med, i synnerhet inte mitt. Träningsförbud rådde fram till operation.
"Magen då" pep jag. Mitt PROBLEM.
"Det är inte lika allvarligt" sade dr Död. "Vi kommer att fixa det när din ljumske läkt". Och jag frågade den självklara frågan om man då skulle sy ihop musklerna. Dr Död tittade på mig, helt oförstående.
"Vi sysslar inte med plastikkirurgi" sade han.
"Men" pep jag, "dr Gert sade att en operation skulle återställa stabiliteten"
Dr Död förklarade att diastas i första hand var ett estetiskt problem. Jag invände att jag saknade funktionsförmåga. Han frågade i vilka sammanhang. Och jag berättade det jag berättat ovan. Jag sade inget om de där småsakerna som att alltid gå med uppdragna axlar och insugen mage för att stödja ryggen. Jag sade inget om att parera magen när katten hoppar upp på en i tv-soffan eller om att man får ont i magen efter en större måltid. Eller att jag brukar roa mina barn med att titta på mina tarmrörelser när jag ligger på rygg, och att de ibland får känna på "ormen", eller att jag märkt att minmake har svårt för att se och ta på min nakna mage, vilket påverkar vårt samliv. Allt det där är ju självklarheter. Jag gick på om mina funktionshinder, hur jag inte kunde gå upp och ner i brygga, att jag varit tvungen att avsluta karaten, att jag inte kunde göra mounts. Konkreta saker som påvisar en faktisk funktionsnedsättning.
Dr Död tittade på mig och då kunde jag höra mig själv genom hans öron. Vilken 43åring kan göra flickisar? Spelar det någon roll för en 43åring att inte kunna få en spark i magen? Gnällig lyxkonsumtionskärring som de senaste åtta åren levt ett tillräckligt funktionellt liv.
"En bukplastik är just en plastik" sade han. "Vi kommer att laga dina bråck"
Vilket ju var helt i enlighet med vad jag innerst inne förväntat mig.
Jag hade inget som helst förtroende för dr Död. Det handlade inte om att han inte tänkte sy ihop mina muskler utan om hans hårdhänta behandling av mig. Så när jag kom hem satte jag mig ochkollade igenom de privata alternativen. Plastikkirurgin sysslar med sina bukplastiker och man kan få bråck åtgärdade då också, men såvitt jag kunde se var det INGEN som gjorde ett vertikalt snitt, satte nät och sedan sydde ihop musklerna, alla gjorde horisontella snitt vid bikinilinjen, sträckte hud, konstruerade navlar... I mina ögon oerhört stora operationer - och DYRA. Och jag tänkte att dr Död ju har rätt. Jag hade levt med min funktionsnedsättning i åtta år och det spelar väl ingen roll, egentligen, om man inte kan göra roliga saker. Folk lever i rullstol. De kan inte heller göra handstands med samlade ben.Att jag skulle genomgå två operationer, däremot... och de fula ärren. Näe. Jag var inte någon glad lärka.
Och DÅ kickade vårdgarantin in och jag mötte dr F!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)