Dagarna innan operationen var jag, katten och min mage ensamma i sommarstugan. Ungar och make var förpassade till semester hos svärmor och för mig var det sol, vin och fysisk aktivitet. Den här sommaren har ju varit fullständigt bedrövlig vädermässigt, men nu i början av augusti kom solen. Och jag skulle opereras...
Gräsklippning! Vilken träningsform! Jag skämtar inte, om man vill ha en riktig genomkörare så är en handdriven gräsklippare så mycket bättre än vilket gym som helst, fast med aerobisk touch! Och vad jag njöt av att göra det! Jag visste ju att jag under i alla fall åtta veckor efteråt inte skulle få anstränga buken, alls.
Och min danshoop gick varm på verandan, till hög musik. I vanliga fall hoopar jag ju bara med barnen som alibi, men nu, med min ärrfria mage som snart skulle vara oförmögen att snurra rockring så struntade jag i grannarna. Låt dem tro att jag är sinnessjuk, tänkte jag, det här är KUL och jag vet inte när jag kan göra det igen. Dessutom sade jag till mig själv i våras att jag skulle klara av att sätta ett antal tricks, men vädret har gjort att hooping, som kräver utrymme och takhöjd, knappast har varit görbart. Nu fanns inga störande moment, och de tricks jag förutsatt mig att sätta under sommaren klarade jag faktiskt av under dessa två kvällar.
Och vin! Gud vad jag älskar mitt rödvin! Att sitta i kvällssol, läsa en bok och smutta på ett glas rött! Eller att sitta i en solstol och bara få sol på näsan och smutta på ett glas rött! Eller, för den delen, köra hoopdance och öva tricks och vara på snusen och ta sig ett glas rött till...
Och löpning! Jag hade ju som sagt fått förbud på löpning sedan början av juni. Kondition är en färskvara, det märkte jag när jag sprang längs stranden, men jag sprang! Jag tänkte att det var bara ett par nätter kvar innan operation och om bråcket skulle bli akut nu - nä, det skulle inte hända. Och det gjorde det inte. Men det värkte och ömmade, och jag var orolig för att jag efter operationen skulle få värre smärtor, för det är en av riskerna med en ljumskoperation, kronisk smärta. En annan är att stället man lägger nätet på svullnar, att man får ett hönsägg i ljumsken som kan stanna lääänge. Min lilla knöl störde inte så mycket, men ett ägg?
Det må låta överdramatiskt, men jag är som sagt läkarrädd, för att ge en enkel bild av min absoluta vårdfobi. Min inställning till sjukhus överlag är att där dör man. Jag hatar ärr. Min mage har ärr efter kejsarsnitten som stör mig, men resten av magen är så slät och hel. Naveln är inte sådär gullig som den var innan ungarna utan en rätt ledsam liten rynka, men den är liksom min. Nu visste jag att dr F skulle göra tre hål i min mage och fylla mig med nät och att det här var de sista dagarna med min relativt fina mage och, vid värsta utfall, mina sista dagar någonsin. Jag satt nästan och sörjde där på altanen efter mörkrets inbrott, och undrade hur min kropp skulle reagera på alla nät och hur jag skulle se ut och hur jag skulle må. Och funderade lite på livet i sin helhet. Vem jag är, vad jag är och vart jag är på väg. Gillade inte riktigt svaret på mina frågor och bestämde mig för att när det här är klart, då ska det bli ordning på torpet igen. Så gott det går, för vissa val man gjort i livet lämnar permanenta konsekvenser som man måste förhålla sig till och leva med. Precis som man måste lära sig leva med en trasig mage. Man får försöka hitta tekniska vägar att kunna göra det man vill ändå - och ofta är det fullt görbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar